Att fånga bollen och skicka den vidare

“Ta emot”. Bollen kommer farande mot mig och för ett ögonblick vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag fånga den eller ska jag låta den gå i backen? Kanske gör det ont om jag lyckas fånga den? Eller blir jag spelets hjälte om jag tar emot den? Syns jag då? Vågar jag ta emot bollen?

För mig är det svårt att ta emot, oavsett om det handlar om att fånga en boll eller att få uppskattning. Jag har förstått, både av egen erfarenhet och av andras upplevelser på mina kurser, att kunna “ta emot” är en känslomässig utmaning. Det är som om vi inte riktigt kan lita på att den andre är ärlig i sitt givande. Att det förväntas något av oss. Vilket kan ge upphov till förvirring blandat med skuld- och skamkänslor eftersom vi inte vet hur vi ska agera.

Möjligheten till att skapa reda i kaoset är att känna tillit.

Tillit till mig själv att det är ok att kunna ta emot villkorslöst, och tillit till att den andre ger utifrån ett kärleksfullt perspektiv där viljan att ge är äkta. För det är min inre tanke- och känslovärld som styr mitt sätt att se på mig själva och andra. Att medvetandegöra rädslan för “att ta emot” gör att jag kan bearbeta den och gå mot ett mer tillitsfullt och kreativt liv.

Hos Johanna på enklaknep.se kan du läsa om hennes gåva till mig. Jag är med i hennes adventskalender vilket jag uppskattar något enormt. Inte bara för att det är väl behövligt att kvinnor lyfter kvinnor, utan att det faktiskt är en genuin äkta och villkorslös gåva. Vilket gör mig så glad och tacksam över att få vara med.

Att ge från hjärtat skapar ringar på vatten. Får man kärlek så ger man kärlek. Att få uppskattning gör att jag känner mig positiv och mer villig att skapa något för andra. Vad det kommer att mynna ut i vet jag inte för tillfället, men säkert något roligt och kreativt.

Sat Nam,