Gör livserfarenhet mig till en bättre coach?

Jag är ansvarig för att ta hand om mina egna känslodramer och att växa som människa. Min livserfarenhet av glädje och sorg är varken bättre eller sämre än någon annans. Men jag tror på självreflektion. Att stanna upp i den egna reflektionen för det finns inga enkla sanningar i att utvecklas som människa. Och låta mig inspireras av andras livserfarenheter.

Självhjälpsböcker, yoga-gurus och coaching. Det florerar mängder av dem. Även jag ställer mig i ledet och vill bidra med min livserfarenhet till den som vill lyssna (läsa). Kanske kan det inspirera och bidra till personligt växande. Kanske kan det ge trygghet att veta om att det finns en människa till som upplever livet. Fast det är en sak jag grunnar på. Hur mycket helvete måste jag ha gått igenom i mitt liv för att märkas i bruset?

Mia Törnblom – Mer självkänsla nu, Yoga_girl – Instagramunder, Malin Berghagen – känd yogalärare och många fler hänvisar till en historia av livserfarenhet; allt från missbruk och medberoende till tonårsproblematik. De har kommit ut på andra sidan tunneln och blivit något av “allas” coach beroende på egen livsfilosofi. Inget fel i det. Jag unnar verkligen människors växande i både själ och hjärta och ställer mig också i ledet och lyssnar till deras livserfarenheter. Att känna tillhörighet och förstå att jag inte är ensam är värdefullt. Jag låter mig inspireras och ibland vägledas. Men jag vill också tänka själv och när jag upplever trend i självhjälp, stannar jag gärna upp för att reflektera över min egen tillvaro. Och det är i den egna reflektionen jag tror att att jag som människa och vårt samhälle i helhet kan utvecklas.

Fokusera på det du är bra på

Magnus Lindwall, forskare och docent i psykologi, nämner i en intervju i DN att vi ska fokusera på det vi är bra på istället för att försöka uppnå självkänsla i det vi inte har talang för. Han är kritisk till alla de självhjälpsböcker som värdesätter positivt tänkande utan reflektion. Människan är mer komplicerad än så. Och det skriver jag under på. Jag har hyllmeter med självhjälpsböcker av olika slag men det är inte förrän jag påbörjade min utbildning till samtalscoach inom psykosyntes som jag börjar förstå min inre kärna av det som är jag.

Min livserfarenhet av glädje och sorg är varken sämre, värre eller bättre än någon annans. Men jag tror att jag kan inspirera till reflektion och eftertanke genom att helt enkel vara en människa som är intresserad av personlig utveckling. Vi är alla ansvariga för vårt inre växande. Jag är ansvarig för att ta hand om mina egna känslomässiga dramer och växa som människa. Inte lätt. Men eftersom jag har ett egenvärde tar jag också ett egenansvar över min inre harmoni.

Sat Nam,