Förlåtelse är förmågan att se kärleken i oss själva och andra.

Jag fortsätter min resa genom förlåtelseprocessen och förvånande så möter jag motstånd i att släppa taget och ta steget fullt ut i att leva i harmoni. Att bli synlig och tillgänglig för gottgörelse skapar rädsla i mig och det är lite förvånande. För jag var övertygad om att jag var redo att släppa allt och lite till.

Under veckans sponsorsamtal för steg 8 och 9 i 12-stegsprogrammet kom motstånd upp som samtalsämne. Jag vet att jag under ett par veckor i dessa samtal känt ett motstånd. Inte ut av samtalen i sig, utan om ämnet i fråga: förlåtelseprocessen. Att förstå innebörden av varför det är så viktigt med förlåtelse. Min sponsor uttryckte det så fint: “förlåtelse är bryggan mellan det medvetna (ego) och det högre medvetandet (Självet) för det gör oss mottagliga i att se kärleken i andra.

Förlåtelse ger möjlighet…

Jag har i ett par veckors tid kommit till en platå där jag känner ett, för mig, svårigheter i att “gå vidare”. Det är som en osynlig kraft vill hålla mig tillbaka från att släppa taget om gamla föreställningar, gamla sår och lidanden och i att förlåta. För när jag är i förlåtelsen, så släpper jag taget om oförrätter gentemot mig själv; både de som är skapade från andra men också de som är själv är upphov till.

Det betyder inte att jag inte tar ansvar över det jag skapar och det som sker i mig, tvärtom. Genom förlåtelsen ger jag mig själv möjligheten att också se det högre medvetandet (Gud, Kristus, Självet, Universum, Högsta bästa, Ljuset, etc – det som känns bäst att tillskriva ett högre medvetande) hos den andre och hos mig själv. Jag kan också se den andres (och mina egna) sår och lidanden utan att själv “gå in i dem” eller att jag triggas igång (utvecklas mer i steg 10). Jag kan hålla en kärleksfull distans till det som sker och på så sätt vara till service (Seva, gottgörelse) om så behövs.

…att se kärleken i andra

För mig är inte förlåtelse “bara” att säga förlåt och sedan är det bra med det. 12-stegsprogrammet tillåter inte det. Förlåtelsen är mer djupgående än så och därför möter jag en osynlig vägg av motstånd. För vad kan hända om jag tar steget fullt ut och släpper taget? Jag gör mig själv synlig och tillgänglig för gottgörelse. Jag lämnar det trygga med att vara fast i ego, gamla tankemönster och beteende som inte gynnar ett kärleksfullt och harmoniskt liv.

Min hjärna “räknar” ut vad som kommer att hända när jag beter mig på ett, för mig, invant sätt. Det är tryggt, det är “hemma” men det är energidränerande. Motståndet jag känner är ett sätt för mitt “gamla jag”, mitt ego, att inte vilja släppa taget. Rädslan för det okända i människan är stark. Det har ett överlevnadsvärde. Även om det handlar om destruktiva beteendemönster. I och med att jag släpper taget förlåter jag mig själv. Jag lär mig känna självkärlek. Jag förstår att när jag är där så kan jag också se kärleken i andra. Men för att göra det behöver jag bryggan av förlåtelse.

Vad är förlåtelse för dig? Hur tar du ansvar för dina tillkortakommanden?

Sat Nam,