Om jämförelse skapar distans så skapar tacksamhet närhet.

Genom att jag jämför mig med andra överger jag mig själv och min skaparkraft. Det är hämmande och gör mig ledsen, kort och gott. Men, för att komma över den skapartröskeln skriver jag en tacksamhetslista. Genom att se mig själv, i det jag gör och åstadkommer, känner jag en tacksamhet och det för mig närmare min inre kärna.

Är det här rätt för mig? Gör jag rätt? Vad vill jag bidra med? Gör jag skillnad? Kan jag påverka? Duger texten? Vill jag hålla på med sociala medier? Är jag tillräckligt nischad? Kan jag uttrycka mig tydligt? Orkar jag läsa in inläggen? Hur fungerar min skickliga vilja? Vad vill jag? …

Jag hamnade i en svacka och började känna tvivel och oro när jag inte fick ur mig ett blogginlägg i förra veckan, trots ett utkast. Kan inte låta bli att bli förundrad över hur en sådan ”liten del” av mig kan skapa så stor vånda. Jag skrev tidigare om hur den starka viljans egenskaper går över till en mer skicklig vilja för att vidmakthålla en förändring. Men det jag glömde bort var, att när det sker inom mig, så börjar jag jämföra mig med andra.

Jämförelse skapar distans

I mig finns en stark ”jämförare”. Jag bedömer t.ex. mitt arbete, min blogg, min text, mitt skapande efter för mig utomstående aktörer. Människor och situationer som inte har något med mig att göra men som jag ger en ”betydelse”. Kombinerar jag det med min självkänslas dagsform så finns det risk att jag hamnar i diket. Vilket skedde.

Den här jämförande delen i mig hämmar mitt uttryck. Jag sätter en osynlig begränsning i mig i det jag gör och vill göra. Jag lägger hinder i min väg framåt i att skriva regelbundet genom att fantisera ihop att ”alla gör det här så mycket bättre” än mig; vilket, såklart, inte är sant.

Jag tror det här kan ha att göra med min känsla av att inte höra till och känna samhörighet. En rädsla av att; om jag inte gör som alla andra så får jag inte vara med. När rädsla för avvisande slår till i mig börjar jag jämföra mig med andra och tappar därför sedan bort mig själv. Jag överger min inre skaparkraft kort och gott.

Nu kanske det verkar futtigt med ett blogginläggs vara eller icke vara – men så här har jag hållit på med mer betydelsefullare delar i mitt liv. När rädslan för avvisande och att inte duga slår till, börjar jag jämföra mig med andra. Under många år i livet undrade jag varför jag aldrig kunde slutföra eller göra något som betydde mycket för mig, oavsett storleken på viktighetsgrad.

Tacksamhet skapar närhet

Det finns bara ett rätt sätt för mig och det är mitt sätt. För att ”komma tillrätta” med den här känslan av oäkta jämförelse skriver jag en tacksamhetsinventering. Ett enkelt sätt att påminna mig själv om vad jag själv skapar i min vardag och se det jag har; det jag är tacksam över. Jag skriver en lista över det som kommer upp och jag börjar med orden: ”Jag är tacksam över… ” sedan fortsätter jag med den känsla som ligger till grund: ”jag känner en…”

”Jag är tacksam över att jag startade min blogg. Jag känner en glädje över att skriva och att bidra med min livserfarenhet till den som läser.”

Det här gör jag även med mer utmanande delar i mig. Som med t.ex. med jämförelse.

”Jag är tacksam över att jag jämför mig med andra. Jag känner en självkärlek i att våga se den delen i mig och inser att jag behöver påminna mig själv om att jag duger precis så som jag är.”

Vill jag kan jag även fortsätta min tacksamhetsinventering genom stycke för stycke, insikt för insikt, tills det känns ”färdigt”.

”Jag är tacksam över att jag påminner mig själv om att jag duger. Jag känner mig stark i att göra det och mår bra av att jag gör det.”

Och så vidare…

Sat Nam,