Jag gör fan som jag vill så länge jag tar ansvar över mina handlingar.

När jag upptäcker att livet inte blir som jag tänkt, eller att det jag inte riktigt får till det jag önskar och planerar, behöver jag se över vad det är jag gör som inte ger det utfall jag vill ha. Genom att se det och erkänna inför mig själv att det jag gör inte fungerar längre, eftersom det skapar lidande inom mig själv så tar jag första steget mot att skapa det liv jag vill leva.

Hur uppfattar du dig själv som kollega, vän, förälder, partner? Vad är typiskt dig? Hur skulle andra beskriva dig? Är du nöjd med dig själv?

Jag har ju tidigare nämnt att jag går ett 12-stegprogram i ”företagsekonomi” (som jag kallar det). Ett program för oss som har ett ekonomiskt kaosmedvetande och ett handlingsmönster som gör att vi skapar obalanser i vår ekonomi. Själva programmet följer Anonyma Alkoholisters 12-stegtradition och verktyg. Programmet ger ett tillfrisknande på ett kärleksfullt och andligt tillvägagångssätt. Under ett år har jag tagit steg för steg i att skapa ekonomisk harmoni och balans inom mig själv. Hur tog du dig an förra veckans inlägg? Kunde du identifiera yttre blockeringar och inre mönster hos dig själv?

Det första steget är att erkänna mig maktlös inför mitt beroendebeteende. Ett beteende som genererar sjukdom. AA resonerar som så; att vara alkoholist är att vara sjuk. Om det verkligen är så eller inte låter jag vara osagt, men genom att benämna min problematik som sjukdom gör att jag känner hopp och tillit till att kunna bli frisk. Så det finns en poäng i att benämna det som sjukdom. Jag behöver ovillkorligen erkänna att jag har det beteende och tankemönster som skapar sjukdomen. Är jag sjuk – kan jag också bli frisk.

Styrkan i erkännandet

Men, hur erkänner jag mig maktlös när mitt inre försvar gör allt för att fly skammen? För skam är det jag känner. Mitt kaosmedvetande vill inte erkänna mina brister och tillkortakommanden. Ju längre jag drar ut på erkännandet desto mer lidande skapar jag inom mig själv, och som i långa loppet påverkar min omgivning. Till en början så är det att nå rock bottom. “Slå i taket”. Tröttna på mig själv. Känna uppgivenhet. Bli så less på mig själv att jag helt enkelt ger upp. Jag ger upp och ber om hjälp. Jag erkänner mig maktlös inför mig själv och mitt beteende. Men vad är det som skapar den oreda inom mig, och som gör att jag känner så som jag gör? Vad är det jag erkänner mig maktlös inför?

Det som är typiskt mig

Där jag behöver närhet, tillhörighet och samvaro skapar jag ett flyktbeteende. Min inre relationsmodell har en gradförskjutning. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska skapa anknytning till mig själv. Att vara mig själv nära. Så fort mitt inre känner av att det är närhet som behövs så kommer rädsla och jag skapar kaos och drama. Jag finner en falsk trygghet i distansen till mig själv. Det ger en gummibandseffekt som är energidränerande. När min ekonomi är på topp ser jag till att rasera den med en anings felaktiga beslut. Eller när jag är i konflikt i kärleksrelation så gör jag slut för att sedan ångra mig. Och så vidare. Det går väl an om detta sker en gång, men när det blir mer rutin än undantag – då behöver jag göra något åt det.

Det jag erkänner mig maktlös inför är mig själv och mitt ego. Jag erkänner att jag kan inte klara av att räta upp mitt inre med ren viljekraft. För när jag släpper på kontrollen så går gradskivan tillbaka. Jag behövde inse att livet hade kommit till en ohanterlig punkt där jag inte visste varken ut eller in. Det jag också behövde förstå var att jag HAR ett beteende – jag ÄR inte mitt beteende. Och mitt beteende kan jag ändra på – men då måste jag ta fullt ansvar över mina handlingar. Jag gör fan som jag vill – men jag tar 100 % ansvar över vad jag gör.

Vi alla har en personlighet som kan i beteendevetenskap vara detsamma som en identitet. Att ha en personlighet innebär att jag som person har vissa kvaliteter som ger mig ett igenkännande mönster av tankar, känslor och beteende. När jag inser att mitt beteende inte ger det “utfall” jag önskar i livet, eller att jag går på samma mina gång på gång, så kanske jag behöver göra något åt det.

Hur uppfattar du dig själv som kollega, vän, förälder, partner? Vad är typiskt dig? Hur skulle andra beskriva dig? Är du nöjd med dig själv?

 

Sat Nam,