Förlåtelse utmanar mig när mina känslor är i kaos.

Förlåtelseprocessen är en del av 12-stegsprogrammet och utmanar mig på alla sätt och vis. Jag pendlar allt ifrån självömkan till storsint kärlek i att lösa alla mina konfliktknutar i livet. Men jag har kommit på; att för mig handlar det inte om att endast säga förlåt, utan också ta fullt ansvar över mina tillkortakommanden i en konflikt och äga det jag skapar i mig själv, och hos den andre.

Vilka människor inspirerar dig? I din vardag? I ditt mod? Vem är din förebild i att stå i sin sanning, att göra det hen tror på och vara genuin?

Precis som förlåtelse utmanar mig så utmanar möjligen förra veckans inlägg mig att stå i min sanning. Greta Thunberg inspirerar mig i att göra det jag tror på och att vara genuin. Vilka människor inspireras du av?

Just nu funderar jag mycket på förlåtelse och vad det egentligen innebär. Jag skulle kunna säga som Wikipedia; ”Att förlåtelse handlar om att låta gammalt vara glömt och att sluta känna upprördhet efter en kränkning”. Men jag tycker det känns så kortsynt och riktigt så enkelt är det ju inte. Dessutom är det ju endast från ett perspektiv. Tänk om det är jag som är den som har kränkt? Hur blir förlåtelsen då? Att förlåta andra är en sak – men att förlåta mig själv är en annan.

Förlåtelse för mig är att ta ansvar för mina tillkortakommanden och vad jag skapar genom dessa, både i situationer och hos andra människor. Jag ser det som att; oavsett om det är jag som är upphovet eller inte till konflikten så tar jag ansvar i allt jag skapar i den. Har jag kränkt med hårda ord – tar jag ansvar över det. Känner jag mig kränkt av hårda ord – tar jag ansvar över det. I och med ansvaret kan jag (förhoppningsvis) se objektivt på vad det är som sker. Vilket inte är lätt när sårade känslor är i farten. De tenderar att lägga sig som ett filter och jag tappar min självbehärskning.

Förlåtelse i kärlek och med ansvar

Tommy P.A. Larsson som driver nättidningen Morrhåret skriver bland annat om förlåtelse och om att förlåta och att det bör ske i kärlek och med ansvar. För mig betyder det bland annat att jag behöver känna var jag är någonstans (i relation mot den andre i konflikten) och var den andre tar vid. Vad är ”mitt” och vad är “ditt”? Jag behöver samtidigt sätta en (kärleksfull)gräns mot oss båda (ingen av oss ska fortsätta konflikten) och ha en sådan självbehärskning att jag inte kliver över gränsen själv. Jag kan sanningsenligt säga att jag inte är där ännu. Ansätts jag av en konflikts känslorörelser så hamnar jag i diket, näst intill omgående…

Så, var någonstans ligger förlåtelsen i detta? Som jag ser det, så ligger förlåtelsen på olika plan. Jag tar fullt ansvar i det jag uppenbart skapar i ögonblicket (jag backar, ber om ursäkt, säger förlåt). Jag tar också ansvar över det jag skapar hos den andra (jag har förståelse för den andre, känner empati och medkänsla), och jag tar ansvar över det jag skapar inom mig själv (jag dömer mig inte, känner självkärlek och respekt). Förlåtelseprocessen gör att jag kan gå vidare från en konflikt eller en situation utan (eller nästan i alla fall) sårad självkänsla och tappad självrespekt. För mig handlar det om att avsluta i kärlek oavsett vems ”fel” det än är.

Sat Nam,