Konsten att tillåta sig att ge och att ta emot kritik utan självcentrering

Det finns ett fenomen bland oss människor och det är ett inre behov av att ge kritik. Eller feedback, som det kan kallas för, när man inte vill erkänna att det är kritik. Vi har så mycket åsikter om det ena efter det andra att vi skapar ett behov av att uttrycka det. Tricket är att ge kärleksfull kritik, utan självcentrering.

Hur identifierar du dina behov? Vad är det som händer i dig när du både får och ger kritik?

Förra veckans inlägg handlade om erkännandet om att vara maktlös inom mig själv för mig själv. Att jag har har ett beteende som skapar kaos i livet. Eller som en vän sa till mig, “jag är maktlös inför mina känslor”. Och det är sant. Min impulskontroll när det gäller mina känslor kan vara bättre. Hur uppfattade du dig själv i det läget?

Kritik som läromedel

En gång i tiden gick jag en skrivkurs. Där fanns uppgiften: att ta och ge kärleksfull och konstruktiv kritik på texter. Med min låga självkänsla så var jag orolig över textanalyserna och vad andra skulle tycka om det jag hade skrivit. Men vi fick lära oss att ge mjuk konstruktiv kritik. Att det var min text som var i fokus, inte min person.

Sedan gick åren och en tidigare arbetsgivare förde in arbetsprocesser som hade ett moment som kallades för… Feedback! Alla skulle lära sig att ge och ta feedback. Vi skulle fråga om lov innan man gav sin syn, sin åsikt, sin uppfattning eller vad det än var vi ville ändra på hos den andre. Eller ge förslag på förändring som det också kallades för. Det gick så där…

Finna acceptans istället för åsikt

Men sedan hände något i mitt liv. Jag startade min utbildningsresa och började lära känna mig själv på ett djupare plan. Började att både se och ta hand om mina skuggsidor och tillkortakommanden. Bli medveten om mig själv och ta ansvar helt enkelt. Istället för att hamna i affekt övade jag (och övar fortfarande) på att stanna upp, andas och identifiera vilket behov i mig som inte är uppfyllt. Det jag upptäckte var att jag, egentligen, inte har något behov av att ge kritik.

Jag upptäckte det till fullo när jag gick min yogautbildning. Där skulle det också ges kritik, en bedömning, på hur vi utförde våra yogapass inför klass. Vad som kunde göras bättre och sådant. Till en början uppfattade jag att det var konstruktivt men på slutet insåg jag att fokus låg på självcentrering. ”Jag tycker…” ”Jag hade…” ”Enligt mig så…” Kritiken blev en bedömning. En bedömning på något som en människa kanske utförde för första gången i sitt liv. Det kändes inte äkta för mig, för i min tanke låg ”jaha, så här gjorde hen ett yogapass”. Jag behövde inte ha en åsikt om vad som var dåligt eller vad som skulle kunna förändras – bara en acceptans över hur en annan människa utför ett yogapass. Om jag sedan inte gillade det… Behöver jag ha en åsikt om det då?

Empatisk kommunikation

Men det är ju klart – ibland har man åsikter om en annan människas handlande. Speciellt om det är i konflikt. Nu kanske det här låter förmätet och högtravande – men jag har skiftat fokus, och i det skiftet ligger en enorm frihet. Ett inre lugn. Det går att uttrycka kritik till en annan person om det görs empatiskt och med en observation. D.v.s. jag utgår ifrån en händelse/situation och identifierar mitt behov för att sedan ge den andre ett val i att möta det. Ett val i fri vilja ska jag tillägga. Jag behöver inte gå in i självcentrering för att uttrycka min åsikt eller uppfattning, så som sårade känslor gärna vill sken av.

Att ge kritik kärleksfullt och att ta emot kritik kärleksfullt är en utmaning. Många gånger lägger våra känslor ett filter över det som sägs, det som upplevs och det som tolkas. Det ger en illusion om vad som verkligen har hänt. Ju mer jag älskar mig själv desto tydligare blir jag i mina behov – då behöver jag heller inte ge kritik utifrån självcentrering.

Hur identifierar du dina behov? Vad är det som händer i dig när du både får och ger kritik?

 

Sat Nam,